2016 målet som försvann…

Säsongen 2016 är nu slut på riktigt även om den slutade alldeles för tidigt för min del då jag nästan tappade all motivation i slutet av maj då jag under EM drog på mig en allvarlig skada i min ena hälsena. Fram tills EM hade allting gått min väg egentligen då jag medvetet hade hållit igen formen under de första tävlingarna då jag vill tänka längre en att bara försöka ta mig till VM och EM men det var precis att jag blev uttagen till EM då jag inte var i så bra form under testerna då de låg under min träningsperiod. Men när jag sedan började släppa på träningen började också resultaten, känslan och formen komma och under första världscupen samt EM gjorde jag mina bästa lopp hittills på världsnivå med två 4:e platser och en 9:e plats där jag faktiskt sprang tekniskt dåligt under både medeln i Polen och under EM. Men som sagt tog det roliga slut här då jag under medel kvalet hoppade ned från en för hög brant vilket gjorde att jag vred om hela foten som sedan skulle göra att jag fick irritation i hälsenan. Efter EM fanns det dessutom egentligen ingen tid till vila då det var VM tester endast två veckor senare. Jag gav aldrig upp hoppet om VM ännu eftersom jag hade kunnat springa EM stafetten trots att jag inte kunde gå på foten före eller efter loppet men ändå mobiliserat adrenalin för att blocka smärtan under loppet. Men med två veckor utan träning var det tufft att tro att jag skulle kunna göra det bra på testerna och när jag dessutom fick börja gå på lång testet för att smärtan i foten var outhärdlig insåg jag att drömmen och målet som hägrat det sista 1,5 året försvann…

På väg mot seger i Swedish league långdistans i Göteborg. En av mina bästa prestationer som senior. Foto: Anna Wallin

På väg mot seger i Swedish league långdistans i Göteborg. En av mina bästa prestationer som senior. Foto: Anna Wallin

Så vad skulle jag göra nu, dags att lägga av? Det hade jag ju nästan bestämt mig för när jag beslutade mig att satsa igen för ca 1,5 år sedan att jag kör fram till VM i Sverige och sen fokuserar jag på andra saker. Men då var också min livssituation en annan. Jag gav mig istället lite tid till att vara en normal 25 åring som inte elitidrottar för att försöka hitta lite motivation till att få svar på vad är det jag vill göra egentligen. Mot slutet av sommaren kom jag till insikt att jag faktiskt gjort väldigt mycket rätt i min väg mot Strömstad och bestämde mig för att faktiskt ge mig på en ny satsning på 3 år som ska styras mot VM i Norge då terrängen påminner mycket om en av mina favorit terränger omkring Fredrikstad som jag ofta sprungit väldigt bra i då de arrangerat blodslitet där jag lyckats väldigt bra. Under sommaren blev det inte så mycket träning eftersom jag också skulle läka ihop först och därav var jag inte i speciellt bra form när jag flyttade till Århus och började träna på riktigt igen. Och mot hösten såg jag fram emot en tävling egentligen och det var SM-stafetten. Där hade jag tillsammans med klubben ett guld att försvara. Jag trodde faktiskt att jag inte skulle ha någon chans att hinna tillbaka till en form för att kunna springa sista sträckan men lyckades med mycket hjälp av de danska intervallpassen slita mig tillbaka till en bra form precis till stafetten som jag även om vi kom tvåa faktiskt är väldigt nöjd med. Jag hade ett mål med hela hösten och jag lyckades faktiskt få ut näst intill maximal prestation just då. Det är något som gör att jag kan våga lita på mig själv när det gäller att just pricka formen, jag vet att min plan fungerar.

Avgörandet på Stigtomta, hela laget springer med och delar minnet:) Foto: Anna Wallin

Avgörandet på Stigtomta, hela laget springer med och delar minnet:) Foto: Anna Wallin

Resten av hösten har annars bara bestått av en väntan på att dra igång vinterträningen inför nästa år som drar igång i december. Jag valde att åka med på PWT i Beijing i år vilket var en av mina bästa val i mitt liv då det var en fantastisk resa där jag dessutom träffade många nya vänner inom orienteringen. På tävlingarna lyckades jag också bra även om det var sprint så kanske kommer jag även springa lite sprint under kommande år då jag under min tid i Århus verkar utvecklas bra fysiskt. Tyvärr ramlade jag oturligt och slog i ryggen under resan, något som jag inte la mycket uppmärksam på förrän jag i helgen fick rejält ont när jag sprang under tävlingar i Finland. Kollade upp det med läkare och det visar sig tyvärr vara så att jag har ett brutet revben. Lite talande för hur 2016 ändå slutar då det gått väldigt mycket upp en period för att sedan dessvärre bli ett litet snedsteg bakåt. Men jag hoppas att jag kan vara tillbaka i träning inom några dagar och träna regelbundet som planerat 1 december!:)

Skaffar vänner på kinesiska muren. Foto: Peter Hodkinson med Antonios selfiestick;)

Skaffar vänner på kinesiska muren. Foto: Peter Hodkinson med Antonios selfiestick;)

One thought on “2016 målet som försvann…

  1. Nils-Olov Åsman

    Tack Johan för en fin och spännande årsrapport. Jag känner dig väl så jag vet att du är tillbaka på löparbanan i skogen bland Sveriges bästa. Lycka till under 2017! Nils-Olov

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *