Äntligen!!

Johan   18 oktober, 2015   Inga kommentarer till Äntligen!!

Jag gillar verkligen konceptet med ultralång i orientering där det är ca 2,5 timmar masstart och först i mål vinner. Sedan jag var junior har jag även haft en speciell tävling som jag längtat efter varje höst och det är Blodslitet. Jag har försökt att verkligen vara förberedd inför den här tävlingen men har ändå inte lyckats förverkliga den drömmen jag haft om att vinna just Blodslitet. Som junior var jag aldrig riktigt nära men som senior har jag varit både 2:a och 3:a (2012 och 2011)  innan jag hade det lite tyngre med skada 2013 som satte stopp för start och förra året fick jag bryta p.g.a. att jag fick ont i foten. Så inför i år var jag lite osäker på  hur det skulle kännas att springa och många tankar flög runt i huvudet innan start om hur jag skulle lägga upp loppet och vilken taktik jag skulle ha.

När starten gick i lördags så blev det egentligen bara mer eller mindre full fart och fokus på orienteringen. Jag kom riktigt bra in i orienteringen och upplevde att det gick behagligt trots att jag låg med i täten och var en av de som styrde fältet. Vid första varvningen var vi ett ganska stort gäng som kom in tillsammans men vi splittrades direkt ut från varvningen och då blev jag och Anders Nordberg lite själva och betade av andra varvet väldigt stabilt och säkert. Känslan in mot andra varvningen var att vi två hade sprungit fort och förhoppning var såklart att vi skulle vara täten eller i alla fall ha kontakt med täten i så fall. När jag fick veta att vi låg först var det en skön känsla att veta att farten är bra och att jag bara ska försöka hålla samma tempo även på tredje varvet. Tredje varvet gick som de två första väldigt säkert och in mot sista varvningen ville jag försöka se till att vara först då det var ett spurtpris så då fick jag en första känsla av att jag hade ett litet övertag i mitt huvud på Anders i alla fall då jag kunde vara först vid sista kontrollen och då ta hem spurtpriset ungefär halvvägs in i loppet.

Men det är också nu själva loppet börjar. Slingorna i Blodslitet är mer eller mindre bara uppvärmningen brukar jag tänka för efter slingorna är det nästan som att man ska springa en ny tävling och det som en vanlig långdistans. Nu börjar också kampen med både muskler, huvudet och motståndarna såklart. Jag var väldigt nöjd med att vi var två i täten då jag dels kunde lägga lite fokus på att ha koll på vad Anders gjorde men också att när jag blev lite trött en period kunde jag lägga mig lite bakom innan jag själv gick fram för att lösa av orienteringen. När jag inser att det inte är så långt kvar och att jag fortfarande kände mig stark började jag även hoppas på att jag äntligen skulle kunna vinna! På den sista lite längre sträckan in mot publikkontrollen bara ca 1,5 km före mål kollade jag in just den sista biten för att eventuellt göra något eller om jag bara skulle avvakta en spurt. Jag kände mig väldigt säker med att det skulle gå bra då jag varit i just den här situationen så många gånger i år och verkligen tänkt tanken att det är just det här jag älskar. Dessutom har det gått bra så jag hade härliga minnen med mig som sm-stafetten. När jag sedan fick chansen då Anders valde att springa runt till tredje sista tänkte jag att nu kör jag rakt på istället och bara kör. In mot kontrollen ser jag att Anders ligger ca 20-30 meter så jag tänker att nu har jag det i mina händer om jag går rätt. Näst sista inga problem och sista har jag ju haft tre gånger innan idag så den har jag full koll på. Bara den långa spurten kvar och alla små krampkänningar att försöka hålla undan. Jag kollar först bak när det är ca 100 meter kvar för att se ifall Anders var nära men det var klart. De sista metrarna mot mål är sedan bara ren glädje och känslan att gå i mål är så himla skön. Äntligen!!

GPS och resultat finns här

Foto av: Snorre Veggan

Foto av: Snorre Veggan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *