Den långa vägen till VM

Nu var det ett tag sedan jag var inne och skrev här och jag vet inte riktigt varför det inte blivit av. Det är alltid lättare att skriva när det går bra och det har ju inte gått så bra ännu i år. Men jag hoppas nu att det ska vända nu när jag även vet hur sommaren blir då jag blev uttagen till VM i Italien. Vägen dit har varit riktigt tuff och det har känts långt borta under flera perioder det senaste året. För att ge lite förklaring så började det hela i och med att jag blev övertränad runt VM i Finland förra året. Jag försökte bota det hela med vila men det hjälpte inte och till slut slet jag av hamstrings i början av september vilket gjorde att jag tvingades till ännu mer vila som jag då tänkte skulle göra att jag blev av med överträningen i alla fall. När jag efter en mycket rehab och en del återfall kunde jag börja träna ordentligt runt jul fast det var fortfarande något som inte kändes bra i övriga kroppen. Efter bara två veckor i löpning fick jag ont i rumpan vilket gjorde att jag fick gå ned i träningen igen och börja om. Efter lite vila i januari kunde jag i alla fall bli hel till februari då jag åkte iväg på träningsläger i Spanien och då fungerade det i alla fall att träna mycket för första gången utan att jag fick ont någonstans. Däremot fick jag även inse hur långt efter jag på tävlingarna jag sprang. Planen under hela året har dock varit att jag inte skulle tävla under våren utan lägga allt fokus på att vara i form under VM och inte vara så bra under våren. Jag har känt mig grym tidigare år under april-maj för att sedan tappa formen till VM och nu ville jag testa något nytt. Men att jag skulle var så långt ifrån hade jag inte räknat med och jag började känna mig riktigt stressad. När det sedan var Världscup i Turkiet strax efter var jag riktigt osäker på min fart vilket gjorde att jag släppte fokus på tekniken vilket gjorde att jag missade mycket. Farten var dock helt ok så jag fick bra motivation för att snäppa upp träningen när jag kom hem.

Efter att jag försökt mig på att träna lite mer under mars och april månad började jag känna mig riktigt på slutet eftersom jag fick lite tävlingar under EM och Världscupen i Spanien som jag dock hade som träning fast med fullt fokus när jag väl stod på start. Veckan innan den riktiga tävlingspremiären med Tiomila började jag dock känna lite små dragningar i hamstrings igen men jag tänkte inte så mycket på det utan mer att jag kanske behöver lite träning bara. Så när jag stod på start inför Tiomila hade jag ingen tanke på att jag bara efter 25 minuter skulle på nåt sätt dra upp hamstrings litegrann igen. Någonting hände som gjorde att jag kände att jag inte kunde använda min hamstrings och med andra ord det gick inte att springa fort. När jag kom tillbaka till götet var det att gå till sjukgymnasten direkt för att förstå vad det är för fel på kroppen samt att försöka få ihop den så att jag åtminstone skulle kunna springa på testerna i Italien. Jag kunde snabbt få tillstånd att träna och tävla då det inte skulle gå att dra upp hamstrings i alla fall men vad som orsakar alla fel kunde vi inte komma fram till så det blev att lägga det åt sidan och bara köra i Italien. På testerna eller testet då jag bara satsat mot medel gick det katastrofalt. Allt gick fel! Det ända positiva var att jag kunde för första gången springa ganska fort. Så dagen efter på Lång testet fick det bära eller brista och jag kunde från ingenstans prestera ett helt okej lopp och få med mig en bra känsla hem i alla fall.

När jag nu kom hem till Sverige valde jag att gå till en ny sjukgymnast med helt nytt tänk för att börja om från början och försöka hitta felet. Jag kände direkt att det klickade då jag för första gången fick en helhetsbedömning och en träning för hela kroppen och inte bara hamstrings. Med rehab varje dag blev det snabbt en oerhörd skillnad och jag kände in mot Norge Världscupen att det var en helt annan känsla när jag sprang. För första gången gick det fort fast det kändes långsamt. Tidigare hade det känts som jag stressad och sedan har det gått långsamt. Loppet i Norge började helt ok även om jag trodde jag skulle vara ikapp sprungen av Carl redan vid 3:an men fokus var ändå på orienteringen och inte löpning. Att jag sedan tappar allt fokus till 10:an är jag väldigt besviken på då jag håller ihop orienteringen bra under resten av loppet. Men att jag hade känslan i löpningen som jag letat hela året efter var mer värt så det var ändå en bra helg.

Det känns spännande in mot sommaren nu när jag känner att jag fortfarande blir bättre dag för dag och att jag behöver tävla lite mer för att få koll på tekniken. Det blir riktigt kul med Jukola imorgon då terrängen här verkar riktigt tekniskt så det ska bli ett bra test att få ihop ännu mer av helheten som är så viktigt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *